Direktlänk till inlägg 4 juni 2009
Jag läste just att det är väldigt olika med diagnostiseringen av barn i olika kommuner och landsting. Jag kan själv säga att jag känner mig väldigt kritisk till alla dessa diagnoser som finns att sätta på barn. Visst görs det enorma tester och samtal, och psykologerna är säkerligen väldigt kompetenta och kunniga. Men eftersom det ändock är så pass abstrakta symtom kan jag känna att det ofta händer att föräldrar nästintill "tjatar" till sig en diagnos. Fast med tanke på att det krävs en diagnos för att skola och myndigheter ska ta sitt ansvar och ge barnet exakt den pedagogik och vård som det behöver, kan jag ju förstå det.
I min drömvärld finns inga diagnoser för barn med lite olika sätt att hantera världen. Varje barn är alldeles unikt och ska bemötas med precis den typ av pedagogik som just det barnet kan ta till sig.
Det spelar inte någon roll i vilken ålder du är eller hur långt du har kommit.
Det enda som betyder något är att du är på väg i rätt riktning i din takt på ditt sätt......
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | |||
29 |
30 | ||||||||
|