Jag är, som kanske är bekant, mycket intresserad av inlärning. Vad eller vem som ska inläras spelar inte så stor roll. Det är själva grejen av förändrat beteende och orsaken till det som intresserar mig.

För många år sedan hade vi en minigris vid namn Pumba. Vad annars?

Detta var innan barnen kom i mänsklig form...

Pumba var i alla fall vår lilla gullegris, han låg och gosade med husse i soffan varje kväll. Fast till slut var det nog bara han som gosade, för han blev så stor och stark att husse åkte ner på golvet.

Sen var han som grisar är mest, en riktig bökare och allätare. Han tuggade på allt! Böcker, stolsben och blommor om han kom åt. Nu hade ju jag en sån där söt piedestal med en liten murgröna på. Den växte och hängde ner mer och mer. Snart fick Pumba korn på den och började försöka nypa åt sig en bit så fort tillfälle gavs. Då var det så festligt att denna lilla växt förstod att ändra beteende och växthåll. Den började, just i Pumbas bitnivå, att vända och växa uppåt istället...

Den ville med andra ord undvika något negativt, att bli äten.

Det den lärde sig var inte något roligt, utan livsviktigt.

Om vi tänker oss alla som just den här tiden jobbar häcken av sig för att få ihop pengar till en riktigt underbar semester. De kämpar, jobbar över och sparar in på allt som kan sparas in. För att nå sitt mål: en semesterresa.

De står ut med mycket för att få en härligt välförtjänt belöning.

Det de trots allt upplever är något positivt, det ska bli kul!

Det många föräldrar gör är att de skapar en situation kring nödvändigheter som är enbart negativ!

Hot om utebliven månadspeng om inte läxorna görs ordentligt...

Om du inte lyssnar på mig nu åker vi inte till fotbollen.....

Bland de värsta, läggdags på direkten om du inte äter upp....

Vad ger det för resultat? Kanske föräldern får sitt mål nått, men situationen kring läxor, uppmärksamhet och sänggående blir ju negativstämplade!

Varför är det så himla hemskt att belöna ett barn, medans man får straffa det hur ofta som helst!

Gör du alla dina bestämda uppgifter utan snack varje månad, får du en månadspeng på X kr.

Är det mycket svårare att säga det så i stället?

I vår familj har vi en liten filosof.

Förra sommaren satt hela familjen och åt glass i solen på altanen. Plötsligt lutar sig gosse nummer två bakåt och lägger armarna bakom nacken, låter höra en djup suck och utbrister: " Jag säger bara det: det blir mycket kottar i år!" Ja, nog var det en riktig uppskattning kunde vi konstatera efter att ha slängt ett öga uppåt tallarna i rabatten.

Idag stod jag uppe och dammsög utanför småkillarnas rum då plötsligt samme gosse kommer förbispringande och tjoar att han "råkade" sparka bollen så högt att den hamnade på balkongen. När han sen hämtat den och ska passera mig på nedvägen, går han och funderar högt på om inte den bollen kom så långt upp i luften att till och med Gud borde sett den...

Och sen kan ni ju tänka er de fortsatte funderingarna kring hur Gud då borde ha reagerat då han plötsligt får se en boll komma flygande uppe på Hans höjd!

En annan rolig tanke han fick till för ett par år sen, var när vi for i bilen och fick höra brandbilen passera. Då kommer också en sådan där högt uttalad fundering kring att han minsann ska bli brandman när han blir stor!

"Åh, vad spännande", svarar jag.

"Ja, då ska jag spruta eld som en stor drake!", utbrister han då.

Idag har det snurrat på ordentligt. Träspill skulle städas bort innan gruslasset kom och skolsamtal väntar. Plus det dagliga... Hörs