endastgossar

Senaste inläggen

Av Gossmor - Torsdag 3 sept 15:05

Ja. Vad ska jag säga. Dagarna rullar iväg. Tiden glider som sand mellan fingrarna.

Nu har snart fyra veckor gått sedan jobbet drog igång igen. Tre veckor med barnen. Sakta men säkert börjar jag landa i vem jag är i verksamheten och vilka barnen jag umgås med är.

Eftersom min roll är att vara en flytande resurs som kliver in där det behövs och täcker upp när någon är borta, har jag inte en fast klass jag vistas i. Utan jag rör mig mellan alla tre klasser av sexåringar. Bland alla sextio barn.
Det blir många ansikten att sätta namn på. Många fladdrande barn och lösa rutiner för. Men det är jättekul och otroligt spännande och intressant att se hur varje barns behov ska kunna läggas till rätta för att skapa den bästa energin i gruppen. Hur man ska få det lugnt och trevligt med andra ord.

Idag var vi i skogen allihop. Vi tyckte att det passade bra att ta en sån dag när det ändå bara skulle ösregna. Vem vill sitta inne då liksom?
Himlen passade på att släppa på alla sina spärrar precis lagom till vi fått ut hela flocken. Vi var dyngsura redan halvvägs till skogen. Och jag som hade glömt regnbyxor.

Fast det var värre för de barn som kom till skolan i endast sandaler och tröja. Tänk att det ska vara så svårt för en del att se till att barnen har regnkläder och stövlar i skolan. Speciellt då vi sagt att vi ska gå ut i skogen och skickat mail. Men det kan krävas extraanpassning för hemmet också.
Direkt hemsamtal samma morgon kanske? För att påminna?
Klä på ditt barn kläder som passar för vädret. När du går ut genom ytterdörren så har du nog minst ett par steg fram till bilen då du kan hinna känna att det regnar. Vänd då och se till att ditt barn slipper bli dyblöt och nedkyld.
Det är väl inte för mycket begärt att föräldrarollen?

Nej. Nu är jag elak.
Men ibland blir man trött.

ANNONS
Av Gossmor - Fredag 14 aug 07:32

Kollar in väderappen. Det ska inte regna.
Tittar ut över himlen. Den säger nåt annat. Grå och disig. Luften är lite så där kvalmig som innan hettan. Det ska bli varmt idag.

På altanen äter jag min morgongröt i shorts och stickad tröja. Då är det precis lagom varmt säger min kompis, när man kan ha shorts och tjock tröja. Och det är lagom varmt.
Men väderappen visar på 29 grader senare idag. Det är inte lagom.
Tröjan åker nog av så småningom.

Idag är det fredag. Sista dagen med förberedelser inför barnens ankomst till skolan på måndag. Det mesta känns klart. Jag har rotat runt och delat upp material, fixat med gardiner, hamnade en sväng på Ikea, klättrat upp i skyhöga fönster (varför gör man fönster fyra meter höga?) och laminerat bildstöd. Lärarna har planerat och förberett lektioner inför de första socialiseringsveckorna (vi ska ju lära känna varandra) och fixat maillistor (ett hästjobb).
De känns redo. Jag är redo.
Nu längtar vi efter barnen.

Men först ska vi ha en alldeles blank helg. En helg utan några planerade aktiviteter, utan några måsten och till och med utan båt.
Ingenting som drar och pockar ens uppmärksamhet. Och den ska bli varm säger appen. Alldeles otroligt varm. 32 grader.
Då önskar jag få ligga vid poolen och plöja böcker hela dagarna.

Men först ska jag nu dricka upp mitt kaffe. Och fundera på vädret idag. Har appen eller himlen rätt?
Regn. Inte regn. Det är frågan.

ANNONS
Av Gossmor - Onsdag 12 aug 07:29

Virar in mig i en filt och vilar de nakna fötterna på den gamla bondbänken. Det är kyligt ute på altan. Luften andas i små lätta rökmoln. Det anas en nalkande höst.

Jag har läst att det ska bli riktigt varmt idag och vågat kliva i en klänning, men den här kylan gör mig lite nervös. Jag avskyr att frysa.
Fast jag kommer ju vara inomhus hela arbetsdagen ändå.
Jag överlever nog.

Idag ska min nästfödde, artonåringen, åka ner med flickvän och far sin till studentlyan i Växjö. Flytta in allt sitt pick och pack och försöka komma lite iordning. Inse hur långt bort han ska bo. Hur långt det är till mammas kylskåp, mammas tvättmaskin. Hur långt det är till flickvännen.

Jag peppar de unga kärlekarna att de bygger ju sitt framtida liv nu. Vad gör några års studier nu, när det är deras hela liv det handlar om. Flickan börjar endast gymnasiet nu, så det är ju några skolår kvar.
Det är nog vanligt att slentrianmässigt smått nonchalera ett förhållande som pågår från sextonårsålder. Men jag var ju själv bara sjutton när jag träffade min tjugoåriga man. Det håller ju än.
Så varför skulle inte mina tonåringar kunnat hitta sin livspartner redan? Man måste ta deras kärlek på allvar. För det kan vara precis det. Allvar.

Solen skiner över hustaken och himlen är alldeles klarblå. Några få disiga moln ser jag segla förbi.
Det kan nog bli varmt idag.
Jag fryser nog inte ihjäl.

Nu kör vi onsdag.

Av Gossmor - Tisdag 11 aug 16:23

Arton askar i ett klassrum och med tjugoen pärmar försmäkar jag på denna öööökenvarma skola.

Sorterat pennor, sudd och linjaler. Laminerat namn i långa rader och sippat i mig en och annan kaffekopp. Det behövs någon till det med tänker jag nöjt. Både till sorterandet och sippandet...av kaffe.

Efter att igår ha lämnat jobbet fullständigt dimmig i huvudet, slut efter en dålig sömn och en hel dag av sittande och lyssnande, gick jag idag hem med betydligt mer energi.
Att ha funnit uppgifter att ta sig för, saker att färdigställa, prylar att organisera, gör att jag håller mig pigg och alert.
Det är roligt att ha uppgifter att kunna bocka av, känna sig nyttig och effektiv.
Idag sa jag till på skarpen att ingen fick göra klart det jag fifflade med, utan låta mig fortsätta imorgon.
Dagen går så mycket fortare när man har något att göra.

Hemma råder ännu några dagars sommarlov och i poolen flyter en övergiven plastbåt omkring. Uppblåst till max och något svullen av solen ser det ut som att den fått en rejäl fläskläpp. Ser lite kul ut.
Plaskar med fötterna i vattnet så den guppar bort medan jag njuter av dagens godaste kopp kaffe.

Njuter en stund till.
Sen ska jag laga middag.

Av Gossmor - Torsdag 6 aug 11:00

Livet är en ständigt pågående process. Det kan finnas tankar och drömmar om framtiden men ingen målgång. Mer än när det är slut.
Det går hela tiden framåt, nästan forcerande. Ibland skrämmande fort. Man har ingen chans annat än att anpassa sig och följa med.

Livet går även som i block. Många varierande och väldigt olika. Det finns block vi aldrig passerar och block vi fastnar i. Block vi saknar och block vi längtar till. De behöver heller inte komma i en viss ordning.
Först har vi förstås barndomen. Som liksom kräver sin passage. Förhoppningsvis kommer vi igenom den utan att vara alltför kantstötta. Den tar slut den dag vi blir stadiga på egna ben. Med egen styrd vardag och arbete och hem. Då finns ett självständigt block. Då man sköter sitt liv helt på egen hand. Ofta kommer det blocket efter barndomen, men jag hoppade över den. Eftersom jag och min man köpte vår första lögenhet ihop. Direkt.
Ibland kan jag i ärlighetens namn känna att det är lite synd att jag inte fick gå igenom det där med självständighet. Men men.
En del lever det blocket många gånger om och en del för alltid.

Blocket med sambo utan barn är ett härligt block. Inte att förringa barnen, men den delade självständigheten är underbar. Fri. Göra som man vill, lägga pengar på ansvarslösa äventyr och bara njuta. Det är mysigt.
Blocket då livet som förälder börjar är nog det mest omvälvande och känslomässiga av dem alla. Vilken omkullkastning av världsbilden man får vara med om. Plötsligt betyder allt annat inte ett strunt. Livet zoomar in fullständigt och suddar ut det mesta.
Detta block har jag varit i under ganska många år. Typ tjugo.

Det är när barnen börjar bli självgående, flyttar iväg och klarar sig på egen hand som man, vare sig man vill det eller inte, slungas över i nästa block. Det där man blir ett par med sin partner igen fast ändå inte helt fri. Det finns fortfarande barn att ömma för. Även om de inte vill det.
Jag tror att min överfasning kommer bli en lite längre process. De äldsta är nu stora och klarar sig själva, en flyttar iväg för studier nu och till och med de minsta är ändå självgående.
Jag börjar förstå att mitt liv, mitt jag, är inte enbart ett föräldraskap. Jag är min person. Börjar se att det finns utrymme för att odla mig själv.
Kanske därför jag fått lust att studera. Att utvecklas. Även om jag nu inte vet om just utbildning är rätt väg för mig. Kanske i form av kortare kurser. Men det finns säkert även andra sätt.

Det finns ju ett block till. Minst.
Pensionen. Livet som äldre. Med sambo/partner eller utan. Vilket jag hoppas kunna mysa igenom tillsammans med min man under många, många år.
Men det är ju sen. Förhoppningsvis.

Nu ska jag så småningom lära mig leva ett liv med utflugna barn. Det dröjer väl tio år till innan alla har flyttat, tack och lov, men sakta går vi åt det hållet.

Skönt ändå med så många barn. Det gör liksom att varje steg tar längre tid.

Allt detta får mig att fundera på att byta namn på bloggen. Här skriver jag ju om mitt liv. Och det handlar inte enbart om att vara förälder längre. Inte ens mycket faktiskt.
Måste fundera.

Av Gossmor - Onsdag 5 aug 10:19

Jag springer längs stigarna i skogen. Ljungen blommar och skänker otrolig skönhet till min utflykt. Jag myslöper. Vilket betyder att jag springer helt på känsla och låter lusten styra min tur.

Stigen gör tvära svängar och är väl kuperad. Går ömsom över bergsknallar och ömsom genom tät växtlighet.
Plötsligt smäller det mot insidan på min vad och jag känner det som att jag sparkar till mig själv. Men det gjorde för ont för att komma från min sko tänker jag och testar att göra om rörelsen. Jag kommer inte upp med vänster fot till punken som ömmar på höger vad.
Jag springer hela tiden vidare.
Vaden spänner ordentligt och jag börjar fundera på om jag blöder och gör en snabbstopp och drar kort upp byxbenet för att titta. Får inte upp byxan så långt, men ser heller inget blod.
?Tänk om det var en orm?? är en tanke som seglar förbi medans jag fortsätter löpa.

Jag känner luften pumpa i mina lungor och njuter av sätta stegen i takt med musiken. Lagom till sista och tionde kilometern kommer en härligt peppande låt och jag låter benen löpa på fritt. Det går fort och lyckoruset sprider sig i hela kroppen.
Kommer hem helt flåsig och trött med svetten rinnandes. Så skönt.

Efter nedvarvning och stretchning tar jag en välbehövlig dusch. Och då ser jag och minns plötsligt smällen mot vaden. Jag har två pyttesmå blodprickar och ett blåmärke. Det har blivit en uppsvullnad precis på området, som när jag får en allergisk reaktion mot katt.
Jag gör mig i ordning och utan att säga nåt om mina funderingar ber jag maken titta på benet.
?Har du blivit huggormsbiten?? är hans direkta reaktion.

Håller vaden under uppsikt hela kvällen och googlar info om ormbett. Läser att man alltid ska söka vård men också att det handlar mycket om observation. Tänker att den observationen gör jag bäst själv. Vaden svullnar aldrig upp gör endast lite ont. Så jag går obekymrat till sängs. Det var ju kanske inget bett.

Idag är vaden öm och spänner lite. Jag är fortfarande blå och har två prickar.
Tänk om det var en huggorm?
Mest sur för att jag inte fick se den.

Jag mötte en kopparödla här om dagen. Det är dock ingen orm.

Av Gossmor - Tisdag 4 aug 11:15

Puttar altanstolen långt bort i hörnet och in i skuggan. Vilar fötterna mot staketet och drar några djupa andetag.

Jag vaknar normalt sett alltid först. Till och med långt före alla andra. Men nu har jag haft en relativt intensiv vecka, med långväga långtidsbesök, leverans av byggbod, omförflyttning av barnrum och försök till försäljning av båten. (Jo, den ska säljas). Så jag har känt de sista dagarna att mitt huvud varit lite splittrat, snurrigt. På gränsen till överhettat.
Därför beslöt jag mig redan vid läggdags för att låta mig sova ut fullständigt. Rejält. Så länge jag behövde.
Och tanken och kroppen sitter ju ihop, plötsligt sov jag två timmar längre. Ända till halv tio!

Tog min morgon i samma takt som vanligt.
Morgontoalett, yogastund, frukost.
Det var bara det att jag nu hade en unge i knät vid frukost och tiotusen frågor till kaffet. Hade ont i magen halvvägs in i gröten.

Nu förstår jag varför min kropp väcker mig tidigt. Jag behöver två timmar lugn och ro på morgonen. Att få vakna, tänka, känna och andas innan någon kräver uppmärksamhet och svar på historiens alla märkliga frågeställningar.
Vad vi ska äta till lunch imorgon? Inte tusan vet jag! Jag vill bara ha frukost!

Nu har jag krypt undan med min kaffekopp och hör makens slipande på övre plan. Renovering pågår.

Jag är nu inne på sista semesterveckan och kanske är jag lite extra stingslig just därför. Vet inte. Försöker att inte tänka på det. Första jobbveckan är ju mest plock och möten ändå. Det riktiga, barnen och skolklasserna, kommer ju först veckan efter.
Det ska nog bli skönt med lite ordning och reda också. Det är ju ändå bara några månader så är det jullov. Tiden går ju så rasande fort.

Ja.
Igår blev min äldsta son 20år.
Gulp.

Av Gossmor - Tisdag 28 juli 13:30

Sitter med filten virad runt mig och huttrar i min altangunga. Lyssnar till tonåringarnas stök i köket. De skapar matmagi. Amerikanska pannkakor i travar. Lunch med andra ord.

Själv åt jag någon couscousröra i plastkopp. En sån där fyll-med-varmt-vatten-till-strecket-kopp. Men det var riktigt gott faktiskt. Och eftersom ingen annan tycks äta dem, gör jag det.

Fy så kallt det är. Vinden kyler ner mig ännu mer och mitt blöta hår känns kallt mot nacken.
Att säga att jag tar igen mig från dagens träning vore en lögn. Det var inget att ta igen sig från.
Jag ska ju börja låta min nya polar-klocka planera min träning. Så idag lyssnade jag till dess förslag om ett löppass på en dryg timme i pulszon 3. Det innebär att pulsen ska befinna sig inom spannet 70-80% av maxpulsen.
För mig blir det till att springa otroligt långsamt vilket känns fånigt. Nästan pinsamt.
Men jag höll mig till ramen för passet och lyckades hitta en lunk som tog mig sakta framåt med rätt puls.
Nog för att jag svettades, men när träningen var avslutad var jag inte nämnvärt trött. (Kanske är det som är tanken?)

Hemma tänkte jag att med denna icke trötthet kan jag ju lyckas klämma in lite benstyrka när jag ändå håller på. Så jag plockade upp några kettlebells, gummiband och yogamattor och lockade med mig de två små ut på altanen.
De tyckte det var en jätterolig ide och högg gladeligen in på alla mina attiraljer.

Vi (läs; jag) kom på tre olika övningar (jag körde min gamla planering jag alltid jobbat efter) som verkade roliga för stunden. Och så gjorde vi en cirkelträning av det.
Det blev enbensböj, knäböj med gummiband och enbent marklyft med kettlebell. Alla bra balans- och rumpövningar. Dessutom väldigt roligt att vi kan göra exakt samma övning trots styrke och storleksskillnader.

Vi körde på och det var lika jobbigt för oss alla. Vi pustade lite och sen sprang lilleman in. Han smet efter första varvet.
Men vildingen och jag körde på två varv till. Han är tuff min tolvåring. Och fylld av några för många kilon energi. Så att göra av med några med jämna mellanrum är ett måste. Annars pyser de ut lite hur som helst. Vilket kan ibland bli lite störande.

Så. Dagens träning gjord. Enligt klockan.
På det här viset kan jag ju springa imorgon igen. Lätt.

Kanske är det som är tanken.
Känslan av lätt.

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se